Löfgren

Jag har redan träningsvärk så att jag tror att mina lår kommer att slitas itu för varje steg jag tar. Imorgon kommer vara tusen gånger värre, men då har jag idrott så jag hoppas på att mjuka upp mina stackars minimuskler då.

Idag insåg jag precis att det bara är 3 månader och typ 3 veckor kvar tills jag drar utomlands, det blir nog riktigt sweet.

Ikväll känner jag inte heller för några bilder, så just nu är detta en väldigt bildlös bildblogg.
Och jag är lycklig, så himla lycklig. mitt hjärta mår bra och jag kan helt plötsligt brista ut i skratt av någon liten tanke. Så borde det alltid vara!

Kram på er mina små hjärtan.

Gårdagen spenderades på röbäck med johan och step up 3, den fick mig att se fram emot kurrstarten i dancehall och den fick mig att vilja dansa tills solen gå upp. och sen ner. Aldrig sluta. Sen träffade jag Thomas, Malcolm och Pontus på vasaplan. Knäppa figurer det där, som 5 år i sinnet, men 17 i själen. Om det finns något kvar. Hur som helst så åkte vi buss till mariehem tillsammans och jag somnade gott i min otroligt stora och sköna säng med soundtracken från filmen i skallen.

På tisdag ska jag skaka rumpa och göra situps tills jag inte vet vad som är upp eller ner. Tills jag inte kan stå, gå, sitta eller ligga. Och det kommer att bli så. himla. kul.

Nu ska jag få skjuts till Sandra, vi tänkte poppa lite popcorn och räkna hur många dagar det är innan vi åker utomlands. Sen kanske vi lyxar till det med en film eller en promenad, vem vet! Kvällen har inte ens börjat än men den här söndagen har ändå varit hur bra som helst.

Jag är på bra humör, och snart är det nikotinbelöning. Mums.

Fyra saker jag drömmer om ibland:

• Leva förr i tiden och ha enkla flickiga frisyrer (som Anne Franks frisyr på denna bild)
  
  
• Att äga metervis med chiffongtyg. Chiffong är så himla fint och passar till så himla mycket. Jag skulle kunna dekorera en hel lägenhet bara med hjälp av chiffong och lite möbler.
  
  
• En franslampa som hänger i taket. Jag har inte hittat någon än, men snart snart snart. Jag känner det på mig. Har en golvlampa med en enorm och blommig lampskärm med bruna fransar runt om, det allra finaste jag äger i mitt rum. Snart ska jag ha en i taket också.
  
  
• En veteranbil. Så himla tuff jag skulle vara i en veteranbil när jag tar körkortet. Helst mörkgrön eller mörkröd. Eller svart.
  

Jag älskar känslan av att må bra, jag tycker att det är det mest underskattade som finns. Man borde alltid uppskatta sig själv för det man gör som är bra. Det är inte alltid så lätt att se det positiva ur tråkiga händelser och situationer, men om man vrider och vänder på det så finns det alltid någonting som är bra.

Begravningen i helgen till exempel. Kära farfars begravning. Min fars fyra syskon med familj kommer upp hit till Umeå från olika delar av Sverige för att säga farväl. Det var den finaste begravning jag varit på, en del höll tal och berättade om deras minnen med farfar, en del lämnade bara en ros på kistan och fällde en tår. Vi sjöng två psalmer och jag lät tårarna rinna ner för mina kinder. Kistan var ekfärgad och det fanns levande ljus i lokalen. Min kusin har fått en dotter som jag aldrig tidigare träffat, hon är ett år och heter Tove. Tove var med på begravningen och jag kunde inte låta bli att le när hon petade med sin lilla hand på min axel. Hela släkten var där, och många andra som jag aldrig tidigare träffat.

Tänka sig att enda gången som man träffar sina kusiner sedan tre år tillbaka ska vara på en begravning. Tänka sig att enda gången som man kan krama om allihopa och säga hur dundrans mycket de betyder för en, ska vara på en begravning. Jag var så himla glad över att träffa alla igen. Mina kusiner, mina farbröder och fastrar och min familj ligger så nära hjärtat att det nästan gör ont. Jag var glad. Glad över att farfar fick en fin begravning och glad över att få se alla igen.

Men det var inte rätt. En del fortsatte att gråta även dagen efter begravningen, stämningen var spänd och dyster. De rensade ut farmor och farfars hus så gott det gick, med den lilla energi som de hade kvar. Jag fascinerade mig över gamla fotoalbum från -40 talet, riktigt stora glasögon som farmor hade använt, stickade koftor, smörgåstårta på gammaldags porslin, en väldigt retro tv med träpanel, en kusin med snedlugg som sitter i en skinnsoffa, allt var fint och bra. Jag förstår inte hur de inte kan se det positiva ur den helgen. Alla får sörja, alla borde sörja. Men man ska bannemej inte glömma bort allt det som man kan må bra av. Hur svårt ska det vara att uppskatta småsaker liksom? Det gör ju så otroligt stor skillnad. Vi hade varandra, alla hade stöd. Ändå ska man snäsa och vara irriterad över att två vill ha samma bokhylla.

Att må bra är underskattat, även om det bara handlar om den där lilla promenaden i morgonsolen, biljard en fredagkväll, dancehall på tisdagar eller helt enkelt bara en riktigt stor kopp med otroligt gott te i mitt i natten. Nu kommer vi till poängen av det här blogginlägget.

I år ska jag göra allting som får mig att må bra, allting som får mig att skratta. Jag ska inte missa några möjligheter att ha det roligt och om jag känner mig fast i ett dåligt sällskap så ska jag genast ta mig där ifrån, för min egen skull. Att spendera tid och energi på att beklaga mig över saker som jag inte har eller saker som jag inte är nöjd med, det är så onödigt så att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Jag vill vara glad, så nu ska jag göra mig själv glad.

Så himla svårt det är att vara singel. Jag har verkligen inte en blekaste aning om hur man gör, jag har liksom aldrig varit singel. Ensam. På egen hand. Vad du nu vill kalla det. Jag letar ständigt efter en person att tänka på, en person att dela säng med, en person att prata med för att ersätta tomrummet av ett långt förhållande.

Jag vet att jag inte kommer bli kär nu, jag vet att jag inte borde tänka på en annan pojke och det är nyttigt för mig att klara mig på egen hand. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att inte tänka på pojkar. Även om det skiftar två gånger i månaden så är det alltid någon, och det gör mig irriterad. Det känns ju så himla äkta, men när det slutar med att jag ändå bara blir ignorerad och inte uppringd så tappar jag liksom lusten och går och förälskar mig i någon annan, bara sådär hux flux. Det ska väl inte gå egentligen? Det fungerar ju inte så.

Man kan inte bli kär i alla. Jag är förälskad i tanken av att vara kär, det är jag väl medveten om. Men jag tycker ändå att alla människor har någonting fint inom sig som de borde vara otroligt försiktiga med, därför att det är så viktigt att det stannar kvar, det är så viktigt att man inte tappar bort det fina med sig själv. Och jag ser det i alla människor. Nazisten med 90% hembränt på en hemmafest i en etta på mariehem, killen som spelar wow och bor två mil utanför umeå, han som jag aldrig har pratat med men ser på bussen varenda dag, min kompis bästa vän som jag har träffat kanske tre gånger men smsar kanske fyra gånger per dag och alla som ler och är glada. Alla som uppskattar mig och uppskattar sin omgivning. Jag blir liksom kär i världen.

Naiv, ja förmodligen. Jag är väl medveten om att alla människor har så många dåliga sidor att de inte ens visste om alla själva, men det är liksom okej. De flesta är liksom inte rakt igenom onda, och så länge man inte är det så är det okej, då är man ändå någonting. Då finns det någonting bra. Jag skulle vilja lära känna så mycket nya människor för att lära mig så mycket mer och le så mycket mer än vad jag redan gör, men jag skulle bara bli kär hela tiden. Jag kan inte skilja mellan vilka som bara är bekanta och vilka som är speciella.

Undra om det är bra att sitta och skriva superdjupa saker på en blogg mitt i natten, förmodligen inte. Men äsch, det spelar inte så stor roll. Det här är största svagheten med mig och det är ganska roligt att jag inte tycker att det är hemskt och pinsamt. Alla vet det. Jag är alltid kär, oavsett i vem.

Men nu är jag ensam, och jag förstår inte hur det ska gå till.