Löfgren

Så himla svårt det är att vara singel. Jag har verkligen inte en blekaste aning om hur man gör, jag har liksom aldrig varit singel. Ensam. På egen hand. Vad du nu vill kalla det. Jag letar ständigt efter en person att tänka på, en person att dela säng med, en person att prata med för att ersätta tomrummet av ett långt förhållande.

Jag vet att jag inte kommer bli kär nu, jag vet att jag inte borde tänka på en annan pojke och det är nyttigt för mig att klara mig på egen hand. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att inte tänka på pojkar. Även om det skiftar två gånger i månaden så är det alltid någon, och det gör mig irriterad. Det känns ju så himla äkta, men när det slutar med att jag ändå bara blir ignorerad och inte uppringd så tappar jag liksom lusten och går och förälskar mig i någon annan, bara sådär hux flux. Det ska väl inte gå egentligen? Det fungerar ju inte så.

Man kan inte bli kär i alla. Jag är förälskad i tanken av att vara kär, det är jag väl medveten om. Men jag tycker ändå att alla människor har någonting fint inom sig som de borde vara otroligt försiktiga med, därför att det är så viktigt att det stannar kvar, det är så viktigt att man inte tappar bort det fina med sig själv. Och jag ser det i alla människor. Nazisten med 90% hembränt på en hemmafest i en etta på mariehem, killen som spelar wow och bor två mil utanför umeå, han som jag aldrig har pratat med men ser på bussen varenda dag, min kompis bästa vän som jag har träffat kanske tre gånger men smsar kanske fyra gånger per dag och alla som ler och är glada. Alla som uppskattar mig och uppskattar sin omgivning. Jag blir liksom kär i världen.

Naiv, ja förmodligen. Jag är väl medveten om att alla människor har så många dåliga sidor att de inte ens visste om alla själva, men det är liksom okej. De flesta är liksom inte rakt igenom onda, och så länge man inte är det så är det okej, då är man ändå någonting. Då finns det någonting bra. Jag skulle vilja lära känna så mycket nya människor för att lära mig så mycket mer och le så mycket mer än vad jag redan gör, men jag skulle bara bli kär hela tiden. Jag kan inte skilja mellan vilka som bara är bekanta och vilka som är speciella.

Undra om det är bra att sitta och skriva superdjupa saker på en blogg mitt i natten, förmodligen inte. Men äsch, det spelar inte så stor roll. Det här är största svagheten med mig och det är ganska roligt att jag inte tycker att det är hemskt och pinsamt. Alla vet det. Jag är alltid kär, oavsett i vem.

Men nu är jag ensam, och jag förstår inte hur det ska gå till.