Löfgren

Tittar ut genom fönstret klockan elva en söndagkväll. Ser en kille vid busshållsplatsen som röker en cigarett och har hatt. Han pratar i telefonen och ser snäll ut. Men vad vet jag, han är bara en siluett. Ser honom inte egentligen, jag bara föreställer mig. Jag tycker att han ser ut som en sån där kille som tittar en i ögonen fastän man står många meter ifrån varandra och det är mycket folk. Han ser ut som en sån kille som ler mycket och aldrig säger nej när han har chansen att hitta på saker. En sån kille som lyssnar på blues och är duktig på gitarr. En kille som skulle dela sin cigarett med mig, även fast han inte har så många. Nästa gången jag tittar ut genom fönstret har han åkt iväg med bussen och det står en tjock man där istället.

En vit månad, en symaskin, lite aktiviteter och bra beslut. Det längtar jag efter. Mitt liv kommer inte bli som jag vill att det ska bli ifall jag fortsätter att inte bry mig. Alla märker, alla tycker att det är fel men ingen säger något. Inte till mig iallafall.

Jag måste lugna ner mig, sluta dricka dessa mängder med alkohol. Fem fyllor på den senaste veckan och minst en fylla varje helg, varje månad sedan höstlovet. Då menar jag inte pratglad på ett glas vin. Då menar jag dyng. Sådär redlöst full som tjejer inte får vara. Så har jag varit nu ett bra tag. Inga läxor är gjorda och frånvaroprocenten gör att jag tappar motivationen. Vågen är emot mig och naglarna spricker.

Ta tag i det här nu, bli motiverad. Schabbla inte bort dig själv bland alla dessa pojkar, musiken och vinet. Bli dig själv igen och jobba ikapp de dagar som du har förlorat. Nu är det dags för framgång.

Så himla svårt det är att vara singel. Jag har verkligen inte en blekaste aning om hur man gör, jag har liksom aldrig varit singel. Ensam. På egen hand. Vad du nu vill kalla det. Jag letar ständigt efter en person att tänka på, en person att dela säng med, en person att prata med för att ersätta tomrummet av ett långt förhållande.

Jag vet att jag inte kommer bli kär nu, jag vet att jag inte borde tänka på en annan pojke och det är nyttigt för mig att klara mig på egen hand. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att inte tänka på pojkar. Även om det skiftar två gånger i månaden så är det alltid någon, och det gör mig irriterad. Det känns ju så himla äkta, men när det slutar med att jag ändå bara blir ignorerad och inte uppringd så tappar jag liksom lusten och går och förälskar mig i någon annan, bara sådär hux flux. Det ska väl inte gå egentligen? Det fungerar ju inte så.

Man kan inte bli kär i alla. Jag är förälskad i tanken av att vara kär, det är jag väl medveten om. Men jag tycker ändå att alla människor har någonting fint inom sig som de borde vara otroligt försiktiga med, därför att det är så viktigt att det stannar kvar, det är så viktigt att man inte tappar bort det fina med sig själv. Och jag ser det i alla människor. Nazisten med 90% hembränt på en hemmafest i en etta på mariehem, killen som spelar wow och bor två mil utanför umeå, han som jag aldrig har pratat med men ser på bussen varenda dag, min kompis bästa vän som jag har träffat kanske tre gånger men smsar kanske fyra gånger per dag och alla som ler och är glada. Alla som uppskattar mig och uppskattar sin omgivning. Jag blir liksom kär i världen.

Naiv, ja förmodligen. Jag är väl medveten om att alla människor har så många dåliga sidor att de inte ens visste om alla själva, men det är liksom okej. De flesta är liksom inte rakt igenom onda, och så länge man inte är det så är det okej, då är man ändå någonting. Då finns det någonting bra. Jag skulle vilja lära känna så mycket nya människor för att lära mig så mycket mer och le så mycket mer än vad jag redan gör, men jag skulle bara bli kär hela tiden. Jag kan inte skilja mellan vilka som bara är bekanta och vilka som är speciella.

Undra om det är bra att sitta och skriva superdjupa saker på en blogg mitt i natten, förmodligen inte. Men äsch, det spelar inte så stor roll. Det här är största svagheten med mig och det är ganska roligt att jag inte tycker att det är hemskt och pinsamt. Alla vet det. Jag är alltid kär, oavsett i vem.

Men nu är jag ensam, och jag förstår inte hur det ska gå till.

Gråter till you and me song.

Varför skär det så djupt?

näsblod, tårar, snor, smink på min nallebjörn och hög volym så att jag får ont i öronen.

Varför gör det så jävla ont?

Jag önskar att man kunde sova tills allt blev bra igen. Så att man inte behövde oroa sig inför morgondagen.

20 minuter	Blodtryck och puls går ner till en normal nivå.
8 timmar	Nikotin- och kolmonoxidhalten i blodet minskar med hälften. Syrehalten i blodet blir normal.
24 timmar	All kolmonoxid har försvunnit ur kroppen. Lungorna börjar rensa bort slaggprodukter.
48 timmar	Inget nikotin finns kvar i kroppen. Förmågan att känna lukt och smak har förbättrats rejält.
72 timmar	Det blir lättare att andas, bronkerna börjar slappna av/vidgas och den allmänna energinivån ökar.
2 till 12 veckor	Blodcirkulationen och lungkapaciteten förbättras – det känns till exempel lättare att promenera.
3 till 9 månader	Lungkapaciteten har förbättrats med upp till 10 procent vilket innebär förbättrad andning. Tidigare ”rökhosta” avtar.
5 år	Risken för hjärtinfarkt har sjunkit till omkring hälften jämfört med en rökare. Risken för hjärnblödning är lika liten som för en icke-rökare.
10 år	Risken för lungcancer har minskat till omkring hälften jämfört med en rökare. Risken för hjärtattack har minskat till densamma som för en icke-rökare.

Hey, shut the fuck up boy,
you are starting to piss me off
Take your hands off that girl
You have already had enough

You sure can get it up
Al least that’s what you say
You don’t know how to stop
You just can't walk away.

"This is an incorrect password. Please check again."

IN MY ASS. JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ DUMMA SPEL SOM INTE FUNKAR. JAG SKRIVER JU RÄTT LÖSENORD! DUMMA, DUMMA COMBAT ARMS!

nu blir det Zelda.

Detta går inte. Rehaben i stugan liknar mer ett fängelse. håller panikartat i mobilen utifall att mamma skulle få för sig att ta den av mig. Springer till datorn varje gång jalle lämnar den. När jag skulle ut och jogga så slutade det med att jag satte mig ner på en sten halvvägs på rundan och började tänka på de senaste dagarna. jag satt där i 20 minuter sen ville jag inte springa mer. så jag gick tillbaka till stugan och satte mig vid datorn och kollade onlinelistorna på msn och apberget. Jag måste måla om väggen i mitt hus ikväll, jag har ju massa text där som inte stämmer längre. Och jag vill måla dit nytt, men allt får inte plats. Alla minnen ryms inte på en vägg. Jag har varit med om för mycket tjorv och ibland är det svårt att se positivt på allting.

Vart har min dagbok tagit vägen? Vart är den när jag behöver den som mest? Jag vill bara skriva allting tills jag får skrivkramp och inte kan skriva mer. Men fortsätter ändå att skriva. För mycket ångest. Trots det så har jag ändå mycket att se fram emot, kanske inte tisdag men iallafall juli. Juli blir nog en fin månad med öland och urkult.

Jag kommer ingen vart med det här blogginlägget, det är ju bara massa svammel om ingenting.

Hoppas att alla har en bra midsommar, nu går vi mot mörkare tider.

Jag vill vara så liten att man kan lyfta upp mig utan att behöva ta i det mesta man kan. Jag vill kunna ställa mig på vågen och känna mig lättare än alla andra. Jag vill inte vara så smal att revbenen känns, jag vill inte heller vara så smal att mina byxor bara hänger på höfterna. Jag vill ha kurvor, men jag vill inte se ut som jag gör nu. För två år sen, då jag vägde mindre än vad jag gör nu, jag skulle ge vad som helst för att se ut som jag gjorde för två år sen. När jag gick i sjuan. Herregud så liten jag var.

Jag vill känna mig lika lätt som Georgia Groome.